Systerskap - Att våga prata om pappa, del 3

Jag kommer inte ihåg vilken av alla lägenhet vi var. Kanske var det hans, kanske någon tjej han träffade eller någon kompis bara. Det enda jag kommer ihåg är multivitaminen stod i kylen, rester av tobak som trillat ut när han rullat sina cigg låg på soffbordet. Multivitamin, tobak och ett pris. Han hade vunnit en go cart tävling. Eller han var nära på att vinna. Det fanns två pokaler – en broms och en silver. Han borde ha vunnit sa han men jag brydde mig inte. För den ena pokalen var det finaste jag någonsin sett. Pokalen var en näve som gjorde en segergest. Den var tung och i en lite mörkare silvrig färg. Aldrig har jag velat ha något så mycket. Jag gick in i rummet där den stod flera gånger den helgen. Jag ville bara kolla på den. Ville bara att han skulle se att jag kollade på den. Jag kollade på den men han kollade inte på mig. När söndagen kom och det var dags för oss att åka hem var det inte mycket som jag visste. Jag visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka till denna lägenheten igen, jag visste inte om pappa och farmor skulle börja bråka nu när farmor skulle hämta oss och jag visste inte heller när jag skulle träffa pappa nästa gång. Jag hade ingen aning. Men det var en sak jag visste väldigt tydligt. Han ville inte ge mig pokalen. Han ville behålla den själv. Hade det varit mammas pokal så hade jag tagit den direkt. Sagt högt och tydligt: "Mamma, kan jag få denna?" Men med pappa vågade jag inte. Jag var inte så bekväm. Jag hade inte mod att fråga efter den. Framför allt så ville jag inte behöva fråga om det. Jag ville att han skulle vilja ge mig den. Han vill inte ge mig det.

 

Det är dags att packa ner sina saker och ta på sig ytterkläderna. Dags att gå hem till sitt riktiga liv. När jag står där besviken i hallen med pappa och väntar på Elin, som precis som alla andra gånger tar lite längre tid på sig än andra kommer. Till sist kom Elin till hallen och säger det jag inte haft mod att säga "Pappa kan Isa inte få den där pokalen, hon har kollat på den hela helgen. Så tror att hon verkligen vill ha den." 

"Ah shit vill hon? Okej. Såklart kan hon få den."

Från den stunden visste jag. Det är Elin som är hoppet. Det är hon som är hoppet för min och pappas relation. Det är hon som kämpat. Kämpat för att pappa ska förstå mig men också för att jag ska förstå honom. För att jag ska ge honom en chans till. Det är Elin som är majonäsen i vår lilla familj. Lilla familjen pappa, barn och barn. 

Det är hon som tagit emot mig när jag vissa gånger skrikit på henne. Skrikit på henne för saker jag inte vågat säga till honom. Hur korkad han är, hur svag han är, hur svag han gör mig. Det är hon som fångat mig. Hon som backat honom ,backat mig. Sagt till mig att det är okej att känna så. Det är okej att vara så jävla arg. Det är hon som tagit ansvar för vår relation. Det är tack vare Elin som vi fortfarande är en familj – bara vi tre. För tro det eller ej men det är vi faktiskt. Det var inte pappa som krigade för det, det var inte jag. Det var bara Elin. Jag måste tacka henne för det. För det blev ju bra till slut. 

(null)     

(null)         

Att våga prata om pappa - & och så kom Vendela! Del 2

Jag är 14år och befinner mig på Olsäng på mitt konfirmationsläger.

I flera dagar har ledarna uppmanat oss att vara ärliga mot varandra och oss själv. Dela med er, vad tänker ni, vad känner ni? Dessa frågorna verkar vara något sorts mantra de upprepar om och om igen. 

 Lätt för dem att säga tänkte jag gång på gång. Lätt för dem att säga att man ska dela med sig av det som tynger en. När det som tynger mig gör ont, är pinsamt och passar inte in i de andras bild om mig. Jag har bara pratat om pappa en gång utanför familjen. Med M för några år sedan och trots att hon tog bort en stor sten från mitt bröst så var den nu tillbaka. Hon och jag hade börjat växa ifrån varandra och situationen med pappa såg helt annorlunda ut. Han var ute från fängelset men var nu runt någonstans i Europa. 

 Aldrig skulle jag öppna upp mig för någon här om hur det egentligen såg ut med min pappa. Aldrig. 

Men sen kom den där kvällen. Vi hade haft en helt tyst timme den dagen - inte ett ord fick man säga till någon. Skriva fick man däremot. Och oj vad jag skrev! När vi skulle lämna in papprena så skämdes jag. Jag ville inte att de skulle läsa. Det kändes som jag hade svikit pappa genom att skriva om hans situation samt situationerna han sätter mig. Jag gav de papprena jag hade skrivit men inte alla. Några rullade jag ihop och gömde i fickan. 

 På kvällen ska vi titta på Nyckeln till Frihet. Vendela, min nya bffs, favoritfilm.  Efter 20 minuter får jag inte luft. Utan att aktivt gråta så rinner tårarna ner för mina kinder. Jag hoppas att ingen ska se mina tårar i det mörka rummet. Vendela sätter sig upp bredvid mig och viskar så att ingen av de andra hör: Men vad är det? Ska vi prata? 

 Utan att säga något reser jag mig upp och springer in på toaletten. När jag ska stänga dörren så tar V tag i den och sätter sig bredvid mig. Hon kollar mig djupt in i ögonen och säger: Isa, du får faktiskt berätta vad som hänt?

Och jag berättar. Berättar om besöken på fängeslet. Om vakten som skämtade om att han kommer komma ner i randiga kläder som alla fångar i de teckande filmerna gör, jag berättar om chocken när jag ser att han inte alls gjorde det utan hade på sig helt vanliga mjukiskläder. Jag berättar om att ballerinakexen på fängelset inte smakar som de gör utanför. Jag berättar om rädslan om han dör när han är utomlands. Hur vi aldrig kommer få reda på det då för att han inte går runt med pass eller id.  Jag berättar om att jag aldrig mer vill träffa honom men att om jag inte gör det så är jag rädd att han inte vill leva. Jag berättar om alla bra behandlingshem vi träffat honom på men att det ändå alltid blir ett nästa hem. Jag berättar om skammen jag känner om någon kommer få reda på det här. Jag berättar om rädslan av att ha hans efternamn om någon vill honom illa och istället hittar mig eller min syster. 

Jag berättar om allt som stod på lappen jag aldrig gav till ledarna på lägret. 

Jag berättar om allt jag aldrig sagt högt till någon och hon lyssnar. Hon lyssnar, torkar tårar,  påminner mig att andas och säger att "trots att hennes pappa jobbar på bank och hon inte kan sätta sig in i mina känslor så är hon glad att jag berätta." För om jag inte berättar för henne kan hon inte hjälpa. 

 Där sitter vi. Inlåsta på toaletten medans vi hör att filmen börjar ta slut och folk börjar ställa sig utanför för att borsta tänderna. Efter en stund knackar det på dörren. En ledare frågar vad som har hänt. Det går inte att undvika våra svullna röda ansikten och hon frågor om hon kan hjälpa oss på något sätt. Om vi vill prata.

"Nej tack, jag har Vendela"
"Nej tack, jag har Isa" 

Vi hjälper varandra upp och går hand i hand in till vårt rum "Kommendoran". Vi säger ingenting utan istället för att klättra upp till min säng i våningssängen lägger jag mig nere hos Vendela.
När de andra i rummet har somnat ligger vi fortfarande och håller varandra i handen. Precis innan jag somnar viskar hon till mig: "Vi kommer klara detta". 

 Sen den dagen har hon hjälpt mig klara allt & vi har fortfarande inte släppt varandras händer. 

 

(null)